Jag hade alltid levt mitt liv som på en balansvåg. Men eftersom att jag vet att det inte var så väljer jag att se det som en förberedelse på vad som var på väg. När jag läser det här så låter det som rent idylliskt hittepå. Jag och Pontus var så jäkla bra ihop, trivdes i varandras sällskap och tjaffsade, på riktigt nu, aldrig. Barnen hade vänner över ofta och mådde så himla bra, bråk var nästintill obefintligt här hemma även om ljudnivån alltid är hög av olika anledningar. Vi tjänade mer pengar nu än någonsin och hade lagt undan till en riktigt bra buffert för första gången någonsin och började drömma om en utomlandsresa, vi hade tidigare bara utomlands en gång tillsammans som familj och jag och Pontus hade bara rest en gång som par. Vi hade bott i vårt hus i snart två år och började få en skön hemkänsla. Jobbet var riktigt kul och Pontus hade äntligen hamnat på en arbetsplats som han verkligen trivdes på och ville stanna länge på (efter sisådär 18 olika jobb senaste åren). Barnen började bli ”stora” och var nu 11, 9 och 5 år och var nu nästan helt självgående i sina rutiner. Jag hann bara börja smått med mitt självförverkligande.
0 Comments
Leave a Reply. |
AuthorWrite something about yourself. No need to be fancy, just an overview. ArchivesCategories |